Ett av de många starka minnen jag har från sjukhusvistelsen är när Belle blivit två månader.... Den dagen skulle jag sluta amma.
Eftersom Belle skulle börja få specialvälling så var jag tvungen att sluta amma... (men jag skulle fortsätta pumpa, så kunde man använda en liten del i vällingen....
Sista amningen gjorde jag på morgonen.... Och eftersom jag visste att det var den sista var det jättetungt... Samtidigt som man visste att vi gjorde rätt.
Men stakars lilla Belle (som var så snuttig) visste ju inget... Hon tog varken napp eller tumme; hon hade ju mig!
När det sedan var dags för den nya maten, så satte vi oss i en fåtölj inne på vårt rum. Belle var hungrig. Jag gav henne flaskan.... Hon började gråta... Gråta, gråta...... Jag tog upp henne för att trösta henne varpå hon börjar söka efter bröstet... Ner igen och ge flaskan... Hon störtgråter.... Tröstar igen, hon letar tutte, jag ger flaskan...
Sen satt vi där både dotter OCH mor och grät... Jag visste ju exakt vad hon ville ha, men fick inte ge henne...
Så hemsk känsla. Och det får fortfarande tårarna att rinna...
Tillslut tog hon flaskan... Nappen och fingrarna....
Det skär i hjärtat när ens barn lider... Vissa minnen, känslor, lukter och miljöer sitter i resten av livet och formar en som person. Det kan ta lång tid innan man kommer över vissa saker men med tiden läker det och man kan uppskatta det som man tyckte var jobbigt. Jag hade i många år otroligt svårt för att fira Valborg eftersom vi fick tunga besked just denna dag. Valborgselden påminde mig jämt om den dagen. Men nu (efter 10 år) njuter jag av att vi faktiskt kan fira Valborg och att barnen älskar det! Många styrkekramar till er familj och Belle! Hoppas vi ses snart. /Maria G.
SvaraRadera