När Belle var 5 1/2 v. gammal så började det med att hon på natten skrek, grät och såg vettskrämd ut. Hon krampade...
Efter några till så ringde vi vårdguiden som ville att vi skulle åka in.
Väl på HS hittade de inget på akuten, men vi blev inlagda resten av natten för observation. På morgonen när personalen kommer in och frågar hur det är med henne så börjar hon krampa igen å igen å igen...,
Personalen sprang iväg med henne å mig till ett behandlingsrum. Kramperna fortsatte.. Plötsligt börjar min älskade pyttelilla ömtåliga bebis bli blå i ansiktet. Snabbt fick Belle syrgas. Tårarna på mig forsade längs mina kinder. Min bebis, herregud vi bara måste klara det här!!!
Sköterskor och läkare kom å gick. Till slut gav de Belle diazepam (kramplösande).
Belle (som alla bebisar) hade blodådror som sytråd. Vilket innebar att det inte var det lättaste att sätta en nål... Varken i händerna, armvecken eller fötterna...Sen kom en läkare som skulle sätta en kanyl i huvudet på Belle, och sedan ta ett ryggmärgs prov...Och så satte de en sond på henne för att kunna ge mat.
Av diazepamet blev hon helt utslagen och sov hela dagen. Kommande dagar gjorde vi två EEG, tog ytterligare prover på prover samt magnetröntgen.
Läkare och sköterskor gjorde allt, tog en hel arsenal med prover och undersökningar... Ett prov visade att hon hade B12 brist (det fick hon spruta med sen).
Kramperna kom i alla fall inte tillbaka, så vi fick åka hem.
Hemma blev det istället hårdbevakning av Belle. Vi lämnade henne inte själv en endaste liten stund...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar