Fast ännu oftare påminns jag faktiskt om hur glad, till freds, nyfiken och lugn hon är. När jag tittar på Belle ser jag en liten bebis som tycker om livet. (De gånger då Belle är ledsen då blir jag orolig för då är det nåt... Det är så sällan som hon är ledsen..)
Belle har börjat ta sig fram i sin gåstol! Då kan man se hur nyfiken hon är... Hon öppnar skåp, försöker få tag på nåt uppe på bordet, skrattar åt sin spegelbild i ungsluckan. Fullkomligt lyser upp och skrattar högt när storasyster kommer! Ett glatt litet charmtroll !
(Idag satt Belle i sin gåstol och storasyster Moa satt framför henne... "De" pratade och de skrattade, lekte, drack vatten och skrattade ännu mer... Det var så otroligt underbart att se!!!!)
Belle är Belle just för hennes sjukdom, vi har haft Belle hos oss i 15månader och endast fem av dem var sjukdomsfria. Vi har levt med sjukdomen så länge nu att den är en del av Belle.
Och vår underbara fina lilla Belle vet ju faktiskt inget annat och vi gör allt för att hon inget ska sakna... Så varför ens ha en massa tankar om att det är synd om henne?
Hon är vår solstråle! Vårt mirakel! Vår kämpe!!
